|
|
Vreta kloster 2010-01-19
|
Östgötska gravmonument På några få platser i landets rikare jordbruksbygder har tidigkristna gravmonument, så kallade Eskilstunakistor, påträffats. Fyndplatserna är så gott som uteslutande representerade i kyrkliga miljöer. En stor del är hittade i kyrkornas murar i samband med ombyggnader men framför allt vid rivningar av äldre kyrkor. Några har påträffats i kyrkogårdsmurar medan andra grävts upp på kyrkogårdar. Ett fåtal monumentstenar är hela. Bara vid S:t Martins kyrka i Skänninge och i Klosterstad kyrka utanför Vadstena har monument påträffats i sitt ursprungliga läge, det vill säga på en grav (Hedvall 2001a, Wallenberg 1984). Gravmonumenten förekommer främst i de centrala delarna av Västergötland, Sörmland och Östergötland. I övrigt finns de representerade i Närke, Småland och på Öland (Lundberg 1997, s. 11).
Bilden visar ett av Curman och Lundberg rekonstruerat gravmonument som fortfarande finns utställt i det så kallade stenmagasinet. Foto: Hedvall & Menander I Eskilstuna kunde man i början av 1900-talet rekonstruera ett monument efter fyndet av flera hällar. Gravmonumentet bestod av fem kalkhällar – två långsidor och gavlar samt en lockhäll. Efter fyndplatsen kom monumenttypen att kallas ”Eskilstunakista”, ett namn som senare kom att visa sig vara missvisande på flera sätt (Lindqvist 1915). Östergötland är det landskap i Sverige där flest gravmonumentfragment påträffats. Vidare är även kistbegreppet missvisande då den avlidne grävdes ner i jorden på samma sätt som vid en ordinär begravning. Det rör sig snarare om ett gravmonument. Genom fynden i Östergötland kan man också konstatera att gravmonumenten varit olika konstruerade. Det rör sig inte alltid om en kistform utan de kan också ha utgjorts av en liggande häll på marken med tillhörande gavlar (se fig. 1). Ornamentiken De östgötska gravmonumenten är uteslutande gjorda av kalksten. En del stenar är helt obearbetade medan andra är reliefhuggna med välarbetade ”nedbottnade” ytor. Gravmonumenten är vanligtvis rikt dekorerade med ornamentik som föreställer djur, kors eller mer vegetativa motiv. Det finns exempel från S:t Lars i Linköping och i Köping på Öland att monumenten varit bemålade med svart, röd och vit färg (Ljungstedt 1976, Gustavson 1977).
Lundberg har utifrån de i monumentet ingående komponenterna, valt att dela in materialet i tre grupper. Första gruppen består av ”liggande hällar”, det vill säga en komponent. Därefter följer den ”kistliknande konstruktionen” som består av två eller tre komponenter. Tredje gruppen kallas för ”kistor” och består av fem komponenter (Lundberg 1997, s. 9f). Runslingor och runor förekommer nästan uteslutande på lockhällarna och omtalar de eller den som har ”rest” graven, vem som har begravts, och att gud hjälpe dennes själ. Förutom runslingan, som i nästan alla fall, är ristad mot stenens ytterkant, är lockhällarna vanligtvis ornerade med rundjur och ormar som slingrar sig mer eller mindre avancerat över hela stenens yta. De långsmala sidohällarna är ofta ristade med en relativt enkel och symetrisk ornamentik, ibland förekommer drakar/ormar men lika vanligt är ett enkelt vegetativt symetriskt mönster. Gavelhällarna kan vara triangelformade eller vara till synes mer bearbetade med en fasonering som följer ornamentiken. Gavlarna är den enda stenen i monumenten som är ristad på två sidor. Ornamentiken föreställer ofta kors, så kallade grekiska kors, där alla fyra korsarmarna är lika långa. Vem begravdes och när? Utifrån stilhistoriska jämförelser anses gravmonumenten allmänt ha använts under 1000-talet och ett stycke in i 1100-talet (Hedvall 2001a, s. 223). Förmodligen har en stor del av dem stått vid de träkyrkor som föregått de medeltida stenkyrkorna. Ett säkert belägg för detta, i Östergötland, är stavkyrkan i Klosterstad (Hedvall muntlig uppgift). Gravmonumenten har som nämnts tidigare generellt daterats till 1000-talets mitt. Vid en närmare granskning av de östgötska gravmonumenten visar det sig att det finns en stor variation i både ornamentik och form. I ett flertal artiklar har forskaren Ann-Sofie Gräslund rett ut dateringarna av runstenarna i Mälarområdet (Gräslund 1991, 1992, 2002). Gräslund menar att runstenarnas ornamentik utgör ett väl lämpat verktyg för att uppnå ett finare dateringsunderlag. Metodiskt utgår hon från att jämförelser mellan runstenarnas ornamentik med motsvarande ornamentik på väldaterade arkeologiska fynd, slutna gravfynd och stratigrafiskt säkra lager kan ge det bästa underlaget. Två grupper av zoomorfa ristningar studeras; de med rundjurets huvud i fågelperspektiv samt de med profilsedda huvuden och med ornamentik som har rutnätslika kompositioner (Gräslund 1991, s. 114). I artikeln ”Runstenar – om ornamentik och datering II” tar Gräslund ytterligare ett steg och skiktar runstensmaterialet utifrån en typindelning av rundjuret i profil och delar in materialet i fem grupper, profil 1– profil 5 (1992). Typindelningen baserar sig på rundjurets huvud, fötter, ändavslutning och ormens form, slinga samt mönsterupplägg och helhetsintryck (Gräslund 1992, s. 178). Om man applicerar Gräslunds kronologi på de östgötska gravmonumentens ornamentik framgår det att det flesta kan dateras till att vara gjorda mellan 1050 och 1080. En bedömning av ornamentikstilen, där Urnesstilen var den helt klart dominerande, ger ungefär samma datering, från mitten av 1000-talet till början av 1100-talet. Tidpunkten för när gravmonumenten spelade ut sin roll skiftande troligen från plats till plats, men det bör sannolikt ha skett under 1100-talet. Att flera av monumenten har förstörts kan i några fall kopplas samman med en samtida större förändring av kyrkobyggnaden. Ett tydligt exempel på detta är Hov där gravmonumenten använts som byggandsmaterial. På några platser, som Vreta och Örberga, har gravmonumenten återanvänts som material i medeltida stenkistor Frågor om vem och vilka som blev begravda under monumenten har diskuterats av flera forskare (exempelvis Lindqvist 1915, Lundberg 1940, Wallenberg 1984, Lundberg 1997). En nära koppling till den tidiga kungamakten, och då framför allt den stenkilska, har föreslagits men är svår att bekräfta (Lundberg 1940, s. 133). Att det rört sig om en aristokrati är dock svårt att betvivla och förekomsten av gravmonument har tolkats vara en bild av stormännens försök att sprida den kristna missionen (Neill & Lundberg 1994, s. 158). De gravmonument som hittats i ursprungligt läge, med också lockhällarnas runinskrifter och monumentens storlek visar att de gravlagda var såväl kvinnor, män som barn (Hedvall & Menander 2003). De tidigkristna gravmonumenten i Vreta kloster Vid restaureringarna och utgrävningarna av Vreta kloster år 1916–22 hittades ett ganska stort antal fragment av gravmonument. De hittades inte i ursprungligt läge utan hade återanvänts som material till medeltida stenkistor. I det norra tvärskeppet hittades en stenkista som täcktes av två stora kalkstenar, som visade sig vara sidohällar till ett gravmonument (Curman m.fl. 1935, s. 172). Flera av dom fragment som hittades hade använts som byggnadsmaterial bland annat i det s.k. Ragnvald Knaphövdes gravkor, daterat till 1120–30-talen. Ytterligare delar från gravmonument hittades löst liggande i raseringsmassorna. På ett stort fragment från en lockhäll, som nu finns utställd i stenmagasinet, finns runorna bevarade. Enligt Curman och Lundberg som uttolkat runorna står det ”….läto göra kumlet (minnesmärket) efter Ole, sin gode make…” (s. 174). På en av sidohällarna fanns det vid fyndtillfället spår kvar efter en mörkt blåsvart färg, som möjligen varit röd från början.
Lockhäll med runtexten ”…läto göra kumlet (minnesmärket) efter Ole, sin gode make…”. Foto: Hedvall & Menander.
De tidigkristna gravmonumenten från Vreta finns utställd i det så kallade stenmagasinet, strax väster om kyrkan. Dessvärre har ett antal fragment under årens lopp på olika sätt förkommit, förmodligen stulits. Vid en inventering som gjordes år 2003 kunde sammanlagt 21 fragment registreras (Hedvall m.fl. 2003). De flesta fragmenten kommer från lockhällar men det finns också delar från sido- och gavelhällar.
Sidohäll från Vreta kloster, färgen är dock inte ursprunglig. Foto: Hedvall & Menander.
|
 |
|
|
|
|
|
