|
|
Örberga kyrka 2010-01-19
|
En pärla bland alla kyrkor Örberga kyrka är en av de äldsta kyrkorna i landet. Utseendemässigt är den också mycket ovanlig, med sitt speciella torn och tidiga korsformiga kor. På tornets nord- och sydsida finns två till hälften utstickande trapptorn med spiraltrappor. Den enda parallellen i landet i dag är den kanske mer välbekanta Husaby kyrka i Västergötland. Flera forskare har velat se en koppling till det karolingiska riket, där man redan under 800-talet uppförde kyrkor med monumentala västverk. I tornet kunde kejsaren ha en loge eller ett kapell och från detta kunde man nå en herrskapsläktare i långhusets västra del. I Örberga finns också en öppning mellan torn och långhus en våning upp. Från öppningen, eller från en läktare innanför den, har kyrkans byggherre och ägare kunnat lyssna på mässan i avskildhet från övriga kyrkobesökare. Kyrkan antas nämligen vara uppförd, som en gårdskyrka, på privat initiativ. Trävirke, från just tornet, har daterats genom dendrokronologi (datering med hjälp av årsringar). Virket fälldes vintern 1116–1117 och kyrkan bör därmed ha uppförts något år senare då träet hade torkat. Det som återstår av den ursprungliga byggnaden är torn och långhus. Koret, som har en speciell utformning, förändrades under 1200-talet till den korsform det har i dag. Endast ett fåtal kyrkor försågs med denna planform så tidigt som under 1200-talet. Hur det ursprungliga koret sett ut kan kanske en framtida arkeologisk undersökning ge svar på. Kyrkogården Kyrkogården begränsas av en hög och kraftig kalkstensmur. Kyrkogården är så rikligt tilltagen att man kan fråga sig vad som ursprungligen rymts innanför dess murar. Kyrkan är placerad ungefär mitt på kyrkogården i nord-sydlig riktning medan den är kraftigt förskjuten åt väster. I anslutning till den västra murens utsida, knappt tio meter från kyrktornet, finns idag en tunnvälvd källare. Åldern på källaren är okänd men att det rör sig om en riktigt gammal byggnad är nog alla överens om. Tidigkristna gravmonument I Örberga fanns sedan tidigare några fragment från tidigkristna gravmonument i kalksten. Typen utgör de äldsta kristna gravmonumenten vi har i Sverige och kan stilistiskt dateras till 1000-talet med en tyngdpunkt till den andra hälften. Typen förekommer rikligast i Östergötland, med drygt 30 fyndplatser, men finns också i Småland, Västergötland, Södermanland, Närke och på Öland. De är mycket lika runstenarna med delvis samma texter och ornamentik. Det innebär också att de delvis är samtida. En skillnad är dock att det rör sig om gravmonument, placerade över en grav på kyrkogården, medan runstenarna oftast är resta som minnesstenar efter en person som är begravd på annan plats. Runstenarna kan också tolkas ha en ägorättslig funktion. Stenarna har liksom runstenarna varit kraftigt bemålade vilket man ibland kan se i form av kvarvarande färgpigment. De har stått som vackert bemålade monument i blickfång på kyrkogården och förmedlat den nya kristna tron.
Kistan är tömd på sitt gravinnehåll och ornamentiken på den återanvända gavelhällen (nu liggande som ena långsidan) framträder med bland annat ett stort ”propellerkors”. Foto: UV Öst. Fram till november 2005 återstod bara ett mindre fragment i Örberga kyrka av dessa gravmonument sedan den andra flisan förkommit. Ett äldre fynd från kyrkan Speciellt är det föremål som först på 1950-talet identifierades som en gravkalk. Förmodligen har den påträffats i samband med grävningsarbeten i koret. Den kan härröra från en prästgrav från 1100-talet som en personlig ägodel. Endast några få motsvarigheter har påträffats i Skandinavien och då rör det sig om högt uppsatta kyrkliga tjänare, som biskopar, som fått sin kalk med i graven. Marian Ullén har skrivit en artikel om gravkalken i Meddelanden från Östergötlands Länsmuseum 1996.
|
 |
|
|
|
|
|
