Intervju med Agneta Ohlsson, osteolog, resultat, 2008-04-08, vecka 15

Nibblesidorna har inte uppdaterats på ett tag, vilket vi ber om ursäkt för. Förhoppningsvis kommer nästa rapport att komma lite snabbare. Denna gång intervjuas Agneta Ohlsson som är osteolog och som har gjort analyserna av benmaterialet från Nibble.

– Vem är du? Alltså vad har du för utbildning, och så vidare?

– Jag är arkeolog men har också specialiserat mig inom ämnet osteologi, som betyder läran om ben.

En kvinna sitter på knä på en stenig yta och tittar upp mot kameran. Bredvid henne ligger en svampkniv, en pensel, en tandborste och en folieask med brända ben.

Agneta vid undersökningen av en av gravarna i Nibble. Foto: UV Uppsala.

– Vad är det du gör? Vad kan man få ut av materialet?

– Jag tar hand om de fynd av ben som hittas under en arkeologisk utgrävning. Många förknippar arkeologi med skatter och metallfynd, men en stor del av det material som hittas vid en utgrävning, är faktiskt just ben! Djurben som människor har lämnat efter sig i form av sopor kan innehålla mycket information. Det är osteologens uppgift att ta reda på vad avfallet innehåller, vad man har ätit. De arter som identifieras kan ge information om hur man har livnärt sig. Har man haft tamboskap, har man jagat vilda djur, eller har man främst ätit fisk? Har man producerat för att sälja eller har man haft självhushåll?
Genom att studera ben från gravar kan man skaffa sig kunskap om hur populationer har sett ut. Vilka var människorna, hur länge levde man, vilka var män och kvinnor, gamla och unga. Analyserar man ett skelettmaterial kan man också få information om hälsa och näringsbrist, sjukdomar och förslitningsskador.

– Hur går det till rent praktiskt? Vad gör du först?

– Jag brukar finnas med på plats vid den arkeologiska utgrävningen och studera hur benmaterialet ser ut innan det plockas in för analys. Genom att finnas på plats kan osteologen tidigt hjälpa arkeologerna att tolka platsen. Det blir också väldigt viktigt att finnas med under utgrävningen när benen är mycket fragmenterade. I många fall får man göra en bedömning ”in situ”, alltså på plats, eftersom benen vid beröring kan omvandlas till smulor som efter att ha tagits upp inte kan ge någon information alls.

Gultonad suggestiv närbild av en hand som kastar några bentärningar.

Språngben från får eller get som låg i en rest av en stolpe kan ha använts som tärningar. Foto: Pehr Lindholm.

Innan benen registreras, läggs de att torka, eftersom de är sköra när dom är blöta. Om jag undersöker brända ben är fragmenten ofta små och det kan behövas hjälp av förstoringslampa och mikroskåp i analysrummet. Fragmenten sorteras efter benslag, räknas, vägs och mäts. Genom att titta på tänder och skalltak kan jag avgöra hur gammal individen var när den dog och genom att titta på olika punkter på kranium och bäckenben kan jag bestämma om det är en man eller kvinna.

– Har du fått fram något intressant resultat? Något som du särskilt vill berätta om?

– Ett spännande fynd var åtta stycken så kallade språngben som lagts ned i ett stolphål. Språngbenet, som är ett av fotledsbenen i kroppen, har en mycket speciell form och de här benen har säkert haft en speciell betydelse. Kanske har man använt dem att spå med eller använt dem som tärningar att spela med.

– Tack Agneta för svaren!

Som ni förstår är osteologerna helt oumbärliga för oss arkeologer. Om vi inte hade deras kunskap att tillgå skulle vi stå oss slätt vad gäller tolkningar av till exempel gravar och matavfall.

Spel med gudarna?

De språngben (thalus) som Agneta nämnde låg samlade i en anläggning – de förmultnade resterna efter en stolpe. Stolpresten går inte direkt att koppla ihop med några andra anläggningar (stolphål) eller något större sammanhang. I stolpresten låg, förutom de mindre språngbenen från får eller get, också några större språngben från nöt och en liten flintspets. Vi tror att anläggningen är spår av någon form av totempåle eller liknande.

Vi vet att man under antiken använde språngben som tärningar i ett spel, tali. Idag kallas det på engelska för knucklebones. I antikens värld kunde denna sorts tärningar eller spelpjäser också tillverkas av andra material som silver, guld, elfenben eller marmor; men de hade alltid samma form som de ursprungliga bentärningarna. Det finns också belägg för att man har använt benen till att spå med – kanske har spelet delvis varit riktat mot gudarna? Ett sätt att kunna förutsäga gudarnas vilja? Spekulationer, ja visst, men varför inte? Anläggningen med tärningarna hittades på den östra sidan av det största impedimentet där det finns andra märkliga lämningar: ett kulthus, gravar och inhägnade ytor, som alla tyder på någon form av kultisk/rituell aktivitet. Spännande är det i alla fall!

Anna Östling