Bakgrund

Platsen

Nibble ligger i den östra delen av Tillinge socken, ungefär fyra kilometer väster om Enköping. Ytan domineras av två moränhöjder med stora stenblock. Mellan dem sträcker sig ett smalt stråk av låglänt lermark. En bit österut flyter Ullbrobäcken vars dalgång mynnar ut i den stora slätten söder om Enköping. Runt om är landskapet varierande med både större skogsområden och partier med åkrar och betesmark.

Undersökningen görs på mark som ursprungligen ingått i huvudsakligen Nibbles ägor, men även i mindre omfattning i Hagbys och Hässelbys ägor. Första gången Nibble nämns i skrift är år1367 då det kallas Nybbile, ett ortnamn som sannolikt har sitt ursprung i järnåldern. Även Hässelby och Hagby antas ha förhistorisk bakgrund. De östra delarna av undersökningsområdet har, åtminstone sedan den äldsta kartans tillkomst 1765, använts som ängs- eller utmark.

På det äldre kartmaterialet från 1700- och 1800-talen ser man att marken under de senare århundradena varit obebyggd. På storskifteskartan från 1765 syns en backstuga cirka 75 meter norr om undersökningsområdet och på en karta från 1815 kan man se att det då stod vad som troligen varit en lada ungefär 60 meter söder om undersökningsområdet. Nu när vi har tittat på området i verkligheten har vi sett en torplämning alldeles söder om hällristningen och en mitt på ytan. Där finns en källargrop och en fin miljö med syrener, vinbärs- och krusbärsbuskar.

Runtomkring undersökningsytan finns en rad sedan länge kända fornlämningar. Det finns stensättningar, skålgropslokaler, skärvstenshögar, en eventuell stensättning med en rest sten och stensträngar – alla har de typologiska drag som pekar mot just de perioder som vi kommer att fokusera på när den nu aktuella undersökningen drar igång, nämligen bronsålder och äldre järnålder. I närheten av undersökningsområdet har andra grävningar gjorts där man har hittat bebyggelselämningar från samma perioder. Men det finns också en undersökt boplats från folkvandrings till vendeltid i närheten. På undersökningsytan finns också ytor som röjts från sten och annat, och stensträngar som kan vara från en långt senare period, kanske så sent som från 1700- till 1800-tal.

Skålgropar och hällristningar

Inom undersökningsytan finns ett antal stora stenblock med skålgropar på. Av dem är det mest uppseendeväckande ett större, rött block som är plant på ytan och täckt med skålgropar. Om man slår hårt på stenen ger den ifrån sig en dov klang, vilket gör att vi klassificerar den som en så kallad klangsten. Sådana är relativt ovanliga. Den troligen mest kända ligger i en annan upplandsmiljö med bronsålderslämningar, Håga i Bondkyrko socken.

Vad skålgropar har använts till är en kär och omdiskuterad fråga. Helt klart är att människor har knackat in skålar i stenar sedan urminnes tider, från stenålder och framåt. I en av skålgroparna på klangstenen låg ett mynt från 30-talet.

Ett större, röttgrått stenblock, som är plant på ytan och täckt med skålgropar, ligger på marken. Det är uppstöttat av en mindre rödbrun sten i höger sida.

Skålgropsten med klang. Foto: Anna Östling.

Det är inte ovanligt att man hittar mynt i skålgropar, vilket antyder att de har haft betydelse långt fram i tiden. Det finns också etnologiska och historiska källor som berättar att skålgroparna använts som offerskålar och annat ända fram till åtminstone 1900-tal. Att just den här stenen ger ifrån sig en dov klang är naturligtvis intressant och fantasieggande. Varför? Har man velat att det skulle höras när man knackade i den? Har ljudet varit viktigt för någon eventuell rit?

Ett grått stenblock som har en flat lutande sida med ett hällristningsskepp. I bakgrunden breder undersökningsområdet ut sig på ljust grön ängsmark och i fonden syns lite av de steniga impedimenten. Himlen är blå.

Den nyupptäckta hällristningen vid Nibble (syns som en ljus avlång fläck till vänster på den stora stenen). Foto: Anna Östling.

I samband med förundersökningen fann Sven Gunnar Broström vid inventering ett par hittills okända bildristningar. En ligger inom den yta vi nu ska undersöka och den andra ett hundratal meter väster om oss. Men vi kommer att undersöka en liten yta också runtomkring den. Att hitta en avbildande hällristning är alltid roligt, men när den ligger i närheten av Enköping som är ett av landets mest hällristningstäta områden är det nästan ännu bättre. Naturligtvis frågar man sig varför de har huggits in och vad de har använts till. Att vi nu får tillfälle att undersöka ytan runtomkring ristningen gör oss extra glada. Förhoppningen är att vi ska kunna se spår efter eventuella ritualer eller andra aktiviteter som kan ha utförts intill ristningen.

Tittar man på de kurvor som visar bronsålderns kustlinjer kan man skönja att området då var beläget på den södra delen av en större ö väster om en havsvik som senare kom att bli Ullbrobäckens dalgång. Då ser man också att hällristningen legat alldeles vid vattnet. Om man tittar på platsen i ett vidare perspektiv upptäcker man att lokalen ligger i en större bygd som är väl avgränsad och framträder genom förekomsten av vissa fornlämningstyper. Ett bredare stråk av skärvstenshögar finns från Malma socken i Västmanland i väster till Viksta och Vendels socknar i norra Uppland. Några av landets största koncentrationer av skålgropar hittas i angränsande socknar i både Västmanland och Uppland. Platser av liknande karaktär har undersökts i Ryssgärdet i Tensta socken, Sommaränge skog i Viksta socken och Snåret i Vendels socken. Alla de platserna undersöktes inför E4-projektet mellan Uppsala och Mehedeby.